von Wersins hummerröda

Den loppisinhandlade vasen blev början på en ny designbekantskap: formgivaren Wolfgang von Wersin. Född i Prag 1882 och under längre perioder verksam i bl a München och Wien. Med en arkitektutbildning i grunden kom han att arbeta inom många olika fält: möbelformgivning, lampdesign, produktion av bruksföremål i mässing, tenn, keramik och porslin. Och så då glas. År 1913 kom von Wersin första gången till Murano och glashyttan Barovier. Uppdraget kom från Deutsche Werkbund och det var i Italien som von Wersins glas skulle lämna skisstadiet och blåsas till dricksglas, vaser och fat. Fascinationen för materialet bestod och von Wersin samarbetade senare med en rad olika hyttor, främst i Tyskland. Glasvasen med de insmälta, nästintill självlysande hummerröda trådarna (H: 17 cm) bör ha tillkommit i samarbete med kristallglasfabriken Steigerwald (Thüringen) på tidigt 1930-tal, även om von Wersin använt liknade tekniker och former ett decennium tidigare. Wolfgang von Wersin avled år 1976.

Tärning

Under sommarens Sverigevistelse hade jag turen att stöta på ytterligare en vas från manufakturen KPM – förrförra inlägget handlade ju om vasen ”Rhombus” från Königliche Porzellan-Manufaktur i Berlin. Dagens objekt är istället en liten tärningsformad vas (H: 11,5 cm) som formgavs av Trude Petri år 1951. Men visst skulle årtalet lika gärna kunnat ha varit 1963, 1978, 1995 eller rent av 2014? Och det är just tidlösheten som kan sägas vara Petris signum.

Trude Petri (1906-1998) kom till Berlin och KPM år 1929 efter att ha genomgått en konstnärlig utbildning i Hamburg. Bara två år senare skapade hon servisen ”Urbino” som idag ingår i MoMa:s samlingar. Den enkla och formsköna servisen belönades med en guldmedalj på Triennalen i Milano 1936 och vann medalj även vid världsutställningen i Paris året därpå. ”Urbino” åtföljdes av serviserns ”Arkadia” (1938) och ”Urania” (1987) liksom av ett stort antal vaser. Merparten av Petris skapelser tillverkas än idag.

Efter att ha förlovat sig med en amerikan flyttade konstnärinnan till Amerika år 1949, men fortsatte att arbeta som formgivare för den tyska manufakturen. KPM uppskattade Petri och var väl medvetena om hennes betydelse för moderniseringen av firmans profil. Med bl a hennes hjälp byggde man upp ett nytt sortiment, inspirerat av ”neue Sachlichkeit” och Bauhaus som en motvikt till manufakturens opulenta 1700-tals serviser. Att firman regelbundet skickade en modellör till Petris nya hemland för att diskutera omsättningen av hennes arbeten i Berlin är ett tydligt uttryck för KPMs uppskattning av Trude Petris alster!

Rhombus

År 1963 formgav den i Leipzig födda skulptören Annelies Rudolph vasen ”Rhombus” för den ärevördiga Könligliche Porzellan-Manufaktur (KPM) med sits i - ja, var annars? - Berlin. En sirlig koboltblå spira under bottenglasyren skvallrar om vasens ädla ursprung, tillverkad i en fabrik som år 1763 övertogs av preussenkungen Fredrik den Store. Men historien har ju som bekant sin gång och efter monarkins upphörande år 1918 förvandlades KPM istället till en statlig porslinsmanufaktur. Emellertid har det glansfulla ursprungsnamnet bestått och föga överraskande är det kontinuiteten man betonar med sin - i mitt tycke lite taffliga - slogan: ”made to stay – since 1763”. Men KPM:s sortiment är det inget fel på och undertecknad tar ett litet skutt av glädje när hon då och då hittar dessa vitskimrande alster på loppmarknader. Just denna vas är 31 cm hög och är för övrigt fortfarande i produktion. Det har även funnits en lägre variant, 21 cm, men den tillverkas mig veterligen inte längre. Den stora vasen kan även beställas med dekor – då bemålad med en vallmo, något som inte riktigt övertygar i förhållande till vasens form. En levande blomma är väl att föredra?!

Plissé

 

Den första dagen på en ny månad förefaller vara en bra tidpunkt för en nystart efter sommaruppehållet. Både svenska och tyska loppmarknader har under de gångna veckorna bjudit på en hel del fina former och färger; föremål som kommer att paradera här på bloggen allt eftersom. Först ut är emellertid gårdagens fynd: en Rosenthalvas ur serien ”Plissée” från år 1968 (H: 12,5 cm). Serien formgavs av den tyske designern Martin Freyer (1909-1974) som arbetade för Rosenthal från år 1964 fram till sin död tio år senare. De veckade - plisserade - vaserna tillhör hans mer kända alster. Vaserna fanns i en rad olika storlekar och tillerkades antingen i matt, polerat porslin eller i porcelain noire, det vackra genomfärgade porslinet som även Tapio Wirkkala arbetade med under sin tid på Rosenthal. Två av vaserna ur Plissée-serien belönades med utmärkelsen ”Die gute Industrieform” på sent 1960-tal och när Rosenthals Studioline 2011 firade sin 50-åriga existens med att nyproducera just 50 vaser ur linjens historia fanns givetvis två av Plissée-vaserna med. Det är dock inte som formgivare av bruksföremål som Freyer är mest känd. Istället sägs han ligga bakom formgivningen av Volkswagens logo från 1938, även om detta inte är helt oomtvistat faktum. Men det är, som man säger, en helt annan historia!

Axelparti

 

I det förra inlägget påtalades att det ofta finns stora likheter mellan Wilhelm Wagenfelds förkrigs- respektive efterkrigsproduktion. Allt som oftast har glasföremål som ursprungligen formgivits under 1930-talet ”moderniserats” under 1950-talet. Detta gäller även den vasform som ofta kallas ”Herzvase”, först producerad av Vereinigte Lausitzer Glaswerke (VLG) för att sedan serietillverkas av WMF, från 1950 fram till 1971. På bilderna syns skillnaden tydligt: medan den äldre formen har raka axlar och en tydligare hjärtform har 1950-talsvarianten en något mer högrest form och ett sluttande axelparti. Hjärtvasen från VLG producerades i flera färger, här i en gröngul ton, medan WMF nöjde sig med turmalin – den gröngråa färg som Wagenfeld själv alltid föredrog.

 

 

Bladguld

 

Undertecknad har länge värjt sig mot guldinslag på vitt porslin, men när det ser ut såhär är det svårt att säga nej! Bladmotivet, där guld samsas med pastellblått och –rosa har tillfogats en bukig vas från Rosenthal (H: ca 23 cm). Utöver den typiska manufakturstämplen har vasen även försetts med stämpeln ”Interflora Tulipa". Någon ytterligare information har inte kunnat fås, men man får väl anta att floristkedjan lyckades sälja åtminstone några tulpaner extra med hjälp av dessa specialdesignade vaser från en högst välrenommerad producent!

Wirkkalas svarta

 

Under Tapio Wirkkalas många år (sent 1950-tal fram till tidigt 1980-tal, se inlägg fr 14 sept 2012) som medarbetare på Rosenthal-manufakturen i Selb skapade han ett otal nya former och dekorer för den tyska firman. Därutöver arbetade han även med framtagandet av nya material. Det svarta porslinet - eller ”porcelaine noire” som det stolt står på undersidan av denna 30 cm höga vas - är ett exempel på Wirkkalas nyfikenhet och experimentlusta. Det annars vita proslinet har färgats svart med hjälp av metalloxider. Detta gäller såväl massan som glsyren. Visst ger den svarta vasen ett exklusivare och mer sofistikerat intryck än den mattvita i samma serie? Vaserna togs i produktion under 1960-talets andra hälft och förekommer med en rad olika reliefmönster. Den svarta serien är sällsynt på loppmarknader och jag blev därför lite extra glad när detta höga, cylinderformade exemplar korsade min väg nyligen!



Finslipat

 

Föga förvånande var puristen Wilhelm Wagenfeld ingen vän av dekorer. Endast en bråkdel av de glas och vaser han formgivit uppvisar någon ytterligare försköning utöver de klara linjer och fina proportioner som var hans signum. Under efterkrigstiden hyste emellertid en av formgivarens stora uppdragsgivare, WMF, en oro för att objekten var för enkla och för avskalade, något som exemelvis förde med sig att de valde att producera Wagenfeld-föremål i fler färger än de av formgivaren förordade (klarglas och turmalin). Huruvida det förhåller sig på samma sätt med de slipade tilläggsdekorer som finns på en del föremål låter jag vara osagt, men det är inte helt orimligt att tänka sig att de enkla dropp- eller streckdekorerna som förekommer är resultatet av en kompromiss. Den konkava vasen (H: 24,5 cm) existerar i en dekorlös variant och i en variant där ett band av slipade droppar/prickar i olika storlek brer ut sig över vasens midja. De båda modellerna formgavs år 1949/1950 och var i produktion fram till 1971. Den dekorerade vasen är helgens loppisfynd.

Typisk

Orkidévasen med den fantasifulla beteckningen ”Gravida Luise” är modellen som kan sägas karaktärisera den assymetriska, tyska 1950-talsdesignen mer än någon annan. Formgiven av Fritz Heidenreich (1895-1966) som vasmodell ”K2592” för Rosenthal år 1950 väckte den både förtjusning och bestörtning när den började serietillverkas. Den ovana och utmanande formen var lika kontroversiell som det samtida Nierentisch (det njurformade soffbordet) och utlöste intensiva diskussioner om symmetri-assymetri. Men snart var den en försäljningssuccé och det djärva, assymetriska sortiment som Philip Rosenthal betecknade som firmans ”New Look” utvidgades stegvis. Heidenreich skapade ytterligare några vaser - företrädesvis svartvita sådana - däribland ”Vasen med de sju ansiktena”. ”Gravida Luise” var i produktion fram till 1968 och finns i en rad färger. Just detta exemplar är ”seladongrönt”, vilket i min värld av svenska referenser närmast går att likställa med ”päronsplittgrön” eller – lite mer sanasat – ”lindblomsgrön”! Vasen är 17,5 cm hög och det var också i denna storlek vasen först producerades. Senare tillkom ytterligare storlekar (20 cm, 23,5 cm) men de större varianterna förlorar i mitt tycke sin elegans. Och smeknamnet? Jo, det var en gravid fabriksarbeterska i Selb som inspirerade till beteckningen.

Vasen inhandlades förresten i Skåne och har nu återbördats till Tyskland, där modellen är välkänd och därmed svår att hitta till ett förnuftigt pris på loppmarknader.

Vit vår

Från vänster till höger: Den höga vasen (29 cm) som skymtar i bakgrunden kommer från Gerold Porzellan i Bayern. Vasen med pärlhyacinterna kallas ”Fidibus” och formgavs av ingen mindre än den berömde arkitekten Karl Friedrich Schinkel för KPM (Königliche Porzellan-Manufaktur, Berlin) år 1820/30. Fidibus tillverkas fortfarande och finns i tre storlekar. De båda mattvita vaserna har varit föremål för ett tidigare inlägg (14 sept. 2012): båda kommer från Rosenthal Studio Line och är formgivna av Tapio Wirkkala. Den lilla vasen längst fram i bild är från Arzberg och kan dateras till 1980-talet – ännu en katt bland hermelinerna, alltså!

Den lilla svarta

Då och då gör jag ett avsteg från de decennier som vanligen står i fokus här på bloggen. Denna gång blev det en utflykt till 1920/30-talet. Kombinationen av silver och svart ger tillsammans elegans och stramhet, långt ifrån det ofta lekfulla och assymetriska 1950-talet, men det är väl inte fy skam det heller? Vasen är 9 cm hög, manufakturen okänd.

Medelhav

Keramikern Aldo Londis (1911-2003) många skapelser för den italienska manufakturen Bitossi (grundad 1921) är ett återkommande tema på många retrobloggar världen över och idag tänkte jag dra mitt blygsamma strå till stacken. Lite motvilligt har tre Londi-skapelser ur serien Rimini Blu hamnat i min ägo. Jag säger ”lite motvilligt” eftersom min inställning till serien har gått från näsrynkningar och lite irriterat sneglande på pjäserna när de dök upp på loppisar till plötsliga funderingar på var i huset dessa medelhavsfärgade skapelser skulle kunna passa in. När det väl hade gått så långt var nästa steg – måste ha! – inte långt borta...

Min blygsamma samling består idag av de tre avbildade vaserna (15, 18 respektive 21 centimeter höga). ”Rimini Blu”, har jag läst mig till på den informativa sidan www.bitossivasecollector.com , skapades under tidigt 1950-tal av Londi, som sedan år 1946 arbetade som konstnärlig ledare på Bitossi-manufakturen. Det lär finnas mer än 150 former i serien - vaser, skålar och djurfigurer (alla är handgjorda!) - som producerades mellan cirka 1957-1965. På tidigt 2000-tal re-lanserade manufakturen vissa av de äldre formerna. Dessa ”nygamla” exemplar har en bottenstämpel med Bitossis märke och är alltså inte handsignerade med formnummer och tillverkningsland som de äldre vanligen är.

Först ut

Det tog lite tid, men här är det: årets första inköp! Vas, 25 centimeter hög, märkt 575-25 vilket troligen innebär att det är manufakturen Bay i Westerwald som ligger bakom denna skapelse från år 1961. De små kaktuskrukorna har inhandlats långt tidigare men fick finnas med på bilden dagen till ära.

Jag avstår från att summera mitt fyndår 2012 och tackar istället för era tillbakablickar – det är alltid lika kul att se vilka fynd som fortfarande är möjliga att göra och man lär sig mycket därtill. Fjolåret torde inte ha varit en besvikelse för någon av alla bloggande retroentusiaster. Nu är det bara att kasta sig ut i 2013....God fyndlycka!

Lysande

 

Den här vasen (H: 16 cm) är ett uttryck för mitt tilltagande intresse för 1930-talets bruksföremål. Inte så att efterkrigstidens form skulle ha förlorat sin charm, tvärtom, men ibland kan det vara spännande att läsa in sig på nya områden och se på loppisutbudet med lite andra ögon. I efterforskningarna rörande det aktuella objektets ursprung har jag emellertid inte kommit så långt, men vackert är det ändå! Vasen har en mjuk form som kombinerats med en svart-(ben)vit stramhet och ett mörktorgange glasyrlager som täcker mynningsparti och fot. På tysk keramik från 1930-talet finner man ofta denna färgnyans som tillkom genom att en liten mängd uran tillfogades glasyren. Den lätt radioaktiva tillsatsen användes för att skapa en intensivare färgton (följaktligen kan det även finnas uranglasyrer i andra färger än rött, även om denna verkar ha varit vanligast). På vissa manufakturer imiterade man enbart denna ton och färgen kallas då ”uranröd”. Jag vet inte om den avbildade vasen har försetts med äkta uranglasyr, men så fort jag får tag i en UV-lampa skall saken undersökas närmare. Uranglasyr användes in på 1960-talet, men hade sin storhetstid i Tyskland just under art deco-perioden. Idag är användningen av uranglasyr förbjuden.

 

 

 

...

Inte vad du tror

Vad har vi här då? Ett vackert tygmönster kanske? Nej, skenet bedrar och mönstret återfinns inte på någon gardinlängd eller soffkudde utan på en vas. 24 centimeter hög är den, den grå-vita skapelsen från den sedan 1990 nedlagda manufakturen Marzi & Remy i samhället Höhr-Grenzhausen i Westerwald. Bottenmärket ”1040” betecknar vasformen; en form som enligt internetuppgifter togs fram år 1956. Hur länge just denna form sedan var i produktion och vilka dekorer som fanns är okänt, liksom vem som gav form åt denna i mina ögon tidlösa modell.

Ankara

Jag måste medge att det har varit överraskande segt att komma igång med bloggandet efter semestern. Efter att ha yrat runt inomhus en bra stund på jakt efter inspiration och motiv gav jag upp och gick ut i trädgården. Och, ser man på, där stod ju en vas (H: 25 cm) ur den starkt antik-inspirerade serien ”Ankara”, formgiven på tidigt 1960-tal för manufakturen Carstens, i all sin prakt och väntade på fotografering! Ett foto senare sitter jag framför datorn och tänker att det där med en retroblogg, det är ju inte så dumt ändå...

Formsäker doldis

Den blågröna vasen är elegant konformad och hela 35 centimeter hög. Mynningen är mindre generös (5 cm) och gör att vasen lämpar sig bäst för en, eller högst ett par, snittblommor utan alltför yvigt bladverk. Överblommade allium visade sig passa utmärkt i Wilhelm Braun-Feldwegs (1908-1998) vas, en vas som han formgav för den numera nedlagda manufakturen Kristallglaswerk Hirschberg (Hessen). Året var 1955/56 och die Keilvase tillverkades i flera storlekar och färger. Formgivaren Braun-Feldweg, som verkade parallellt med med både Wagenfeld och Löffelhardt, är en relativt ny bekantskap för mig. Trots en rik produktion som omfattade allt från bestick till dörrhandtag samt teoretiska skrifter om industridesign har han inte riktigt kommit att införlivas i det tyska 1900-talets designkanon på samma sätt som de båda andra herrarna. I antologin ”Form und Industrie. Wilhelm Braun-Feldweg” (1998) antyds att det bland annat var hans blyghet och ”svåra” personlighet som bidragit till att han hamnat lite i skymundan av de andra. Hur det än må vara med den saken – den koniska vasen och en blick i den rikt illustrerade boken räcker för att man skall fastslå att det är hög tid för upprättelse!

Rätt frekvens

En dubbelkonisk vas (H: 28 cm) från firman Sgrafo Modern (för mer information om manufakturen och sgrafo-tekniken, se inlägg fr 21 augusti 2011). Form och design: Peter Müller. År: 1955. Nog ser den ut att förebåda rymdåldern?

Dagmar

Påskhelgens inköp visade sig gå i rändernas tecken. Två vaser inhandlades varav en presenteras idag. Som ni ser rör det sig om klockrent 1950-tal. Passande nog är vasen äggformad (H: 10 cm) och högst tilltalande med sina handmålade svarta ränder. Signaturen skvallrar om att det är dekoren ”Dagmar” vi talar om och att det är Villeroy & Boch som tillverkat denna modell. V & B är mest kända för sina mat- och kaffeserviser, vilket är lite orättvist för mellan 1949-65 skapade Maria Kohler en rad vackra former och dekorer för firman. En studieresa till Sverige och Upsala-Ekeby AB år 1954 lär, enligt Horst Makus, ha inspirerat henne i stor utsträckning! Vasen bär inte Kohlers signatur men passar väl in i hennes formvärld och bör kunna tillskrivas henne.

Hägrande

Det har blivit många vaser på senare tid. Kanske lite för många till och med. Men vad gör man? Här en stor vas från Ruscha (se tidigare inlägg fr 3 april 2011). Modell ”332” är 32 centimeter hög och formen skapades på manufakturen i Rheinbach/Nordrhein-Westfalen vid 1950-talets utgång. Firman har en historia som går tillbaka till decennierna före andra världskriget men det var först 1953 som en produktionsomställning ledde till en fokusering på bl a dekorativ keramik. I samma veva bytte firman namn till Ruscha, en kortform för Rudolf Schardt som ledde det år 1905 grundade familjeföretaget. Schardt drog sig tillbaka först 1978 och nästan tjugo år senare var firman tvungen att anmäla konkurs. Vid det laget hade en rad formgivare hunnit passera revy på Ruscha. Ett av de kanske mer kända namnen är Hanns Welling som skapade många populära motiv i engobeteknik. Hägerparet på denna vas hör till hans alster men även stramare kompositioner bär hans signatur. Wellings otaliga djur- och människomotiv i vacker färgsättning var främst populära åren runt 1960 och prydde vaser och väggtavlor. De börjar få en revival som samlarobjekt idag.

Botten upp! Modellbeteckningen är synlig som stämpel "332" medan manufakturens namn liksom motivnamnet "Hägrar"/"Reiher" och målarens signatur ristats in.



Även vasens mynning för tankarna till fåglarnas värld...