Plissé

 

Den första dagen på en ny månad förefaller vara en bra tidpunkt för en nystart efter sommaruppehållet. Både svenska och tyska loppmarknader har under de gångna veckorna bjudit på en hel del fina former och färger; föremål som kommer att paradera här på bloggen allt eftersom. Först ut är emellertid gårdagens fynd: en Rosenthalvas ur serien ”Plissée” från år 1968 (H: 12,5 cm). Serien formgavs av den tyske designern Martin Freyer (1909-1974) som arbetade för Rosenthal från år 1964 fram till sin död tio år senare. De veckade - plisserade - vaserna tillhör hans mer kända alster. Vaserna fanns i en rad olika storlekar och tillerkades antingen i matt, polerat porslin eller i porcelain noire, det vackra genomfärgade porslinet som även Tapio Wirkkala arbetade med under sin tid på Rosenthal. Två av vaserna ur Plissée-serien belönades med utmärkelsen ”Die gute Industrieform” på sent 1960-tal och när Rosenthals Studioline 2011 firade sin 50-åriga existens med att nyproducera just 50 vaser ur linjens historia fanns givetvis två av Plissée-vaserna med. Det är dock inte som formgivare av bruksföremål som Freyer är mest känd. Istället sägs han ligga bakom formgivningen av Volkswagens logo från 1938, även om detta inte är helt oomtvistat faktum. Men det är, som man säger, en helt annan historia!

Bladguld

 

Undertecknad har länge värjt sig mot guldinslag på vitt porslin, men när det ser ut såhär är det svårt att säga nej! Bladmotivet, där guld samsas med pastellblått och –rosa har tillfogats en bukig vas från Rosenthal (H: ca 23 cm). Utöver den typiska manufakturstämplen har vasen även försetts med stämpeln ”Interflora Tulipa". Någon ytterligare information har inte kunnat fås, men man får väl anta att floristkedjan lyckades sälja åtminstone några tulpaner extra med hjälp av dessa specialdesignade vaser från en högst välrenommerad producent!

Wirkkalas svarta

 

Under Tapio Wirkkalas många år (sent 1950-tal fram till tidigt 1980-tal, se inlägg fr 14 sept 2012) som medarbetare på Rosenthal-manufakturen i Selb skapade han ett otal nya former och dekorer för den tyska firman. Därutöver arbetade han även med framtagandet av nya material. Det svarta porslinet - eller ”porcelaine noire” som det stolt står på undersidan av denna 30 cm höga vas - är ett exempel på Wirkkalas nyfikenhet och experimentlusta. Det annars vita proslinet har färgats svart med hjälp av metalloxider. Detta gäller såväl massan som glsyren. Visst ger den svarta vasen ett exklusivare och mer sofistikerat intryck än den mattvita i samma serie? Vaserna togs i produktion under 1960-talets andra hälft och förekommer med en rad olika reliefmönster. Den svarta serien är sällsynt på loppmarknader och jag blev därför lite extra glad när detta höga, cylinderformade exemplar korsade min väg nyligen!



Typisk

Orkidévasen med den fantasifulla beteckningen ”Gravida Luise” är modellen som kan sägas karaktärisera den assymetriska, tyska 1950-talsdesignen mer än någon annan. Formgiven av Fritz Heidenreich (1895-1966) som vasmodell ”K2592” för Rosenthal år 1950 väckte den både förtjusning och bestörtning när den började serietillverkas. Den ovana och utmanande formen var lika kontroversiell som det samtida Nierentisch (det njurformade soffbordet) och utlöste intensiva diskussioner om symmetri-assymetri. Men snart var den en försäljningssuccé och det djärva, assymetriska sortiment som Philip Rosenthal betecknade som firmans ”New Look” utvidgades stegvis. Heidenreich skapade ytterligare några vaser - företrädesvis svartvita sådana - däribland ”Vasen med de sju ansiktena”. ”Gravida Luise” var i produktion fram till 1968 och finns i en rad färger. Just detta exemplar är ”seladongrönt”, vilket i min värld av svenska referenser närmast går att likställa med ”päronsplittgrön” eller – lite mer sanasat – ”lindblomsgrön”! Vasen är 17,5 cm hög och det var också i denna storlek vasen först producerades. Senare tillkom ytterligare storlekar (20 cm, 23,5 cm) men de större varianterna förlorar i mitt tycke sin elegans. Och smeknamnet? Jo, det var en gravid fabriksarbeterska i Selb som inspirerade till beteckningen.

Vasen inhandlades förresten i Skåne och har nu återbördats till Tyskland, där modellen är välkänd och därmed svår att hitta till ett förnuftigt pris på loppmarknader.

"Die Bengtson"

 

Det var gott om skandinaviska formgivare som frilansade för tyska manufakturer under 1900-talets andra hälft. En av dessa var Hertha Bengtson, som arbetade för Rosenthal och dess dotterbolag Thomas från sent 1960-tal fram till en bit in på 1980-talet. Bengtson fokuserade på det vardagliga, funktionella och robusta främst för Thomas, som var Rosenthals billigare programm med produkter som skulle attrahera en yngre generation ifärd med att sätta bo. Hon skapade 6 vardagsserviser, där den mest berömda är den prisbelönta storsäljaren ”Scandic” (Thomas, 1969). För Rosenthals exklusiva programm ”studio line” blev det däremot bara ett fåtal produkter. En av dessa är ljusstaken (H: ca 4 cm, B: 10,5 cm) som är tänkt att ingå som en del i ett ”Leuchterlandschaft” (se reklamfoto nedan), en serie stapelbara ljusstakar som började produceras år 1975.

Vit vår

Från vänster till höger: Den höga vasen (29 cm) som skymtar i bakgrunden kommer från Gerold Porzellan i Bayern. Vasen med pärlhyacinterna kallas ”Fidibus” och formgavs av ingen mindre än den berömde arkitekten Karl Friedrich Schinkel för KPM (Königliche Porzellan-Manufaktur, Berlin) år 1820/30. Fidibus tillverkas fortfarande och finns i tre storlekar. De båda mattvita vaserna har varit föremål för ett tidigare inlägg (14 sept. 2012): båda kommer från Rosenthal Studio Line och är formgivna av Tapio Wirkkala. Den lilla vasen längst fram i bild är från Arzberg och kan dateras till 1980-talet – ännu en katt bland hermelinerna, alltså!

Kopparnas kopp

Septembers förmodligen sista utomhusfika bestod av en kopp starkt, svart bryggkaffe – såsom kaffe skall drickas i mitt tycke! Dagen till ära serverades det i en Blå Eld-kopp med tillhörande TV-fat. Tyvärr visade sig kakburken vara tom men inget ont som inte har något gott med sig: det vackra nätmönstret framträder därför desto tydligare på fotografiet!

Delar ur Hertha Bengtsons Blå Eld tillhör det första jag började samla på en gång i tiden; i en grå forntid när priserna fortfarande var relativt humana. TV-fatet stammar från de åren. Sedan var det slutfyndat för en ganska lång tid framöver tills jag för två år sedan fann en soppterrin i serien (den mindre varianten) på en loppmarkand här i Tyskland för motsvarande 30 svenska kronor.

Hertha Bengtson hade förresten en ganska påtaglig anknytning till just Tyskland eftersom hon mellan 1969 och fram till 1980-talet var verksam som frilansande konstnär för firman Rosenthal och deras dotterbolag Thomas. ”Die Schwedin” som hon kallades av sin tyska arbetsgivare hann skapa sex serviser under denna tid, däribland den prisbelönta bästsäljaren ”Scandic” (1969) för Thomas. För det exklusivare programmet Rosenthal studio-line formgavs olika glasobjekt (karaffer, dricksglas, ljusstakar samt lampor). Så då och då stöter man på spåren av Bengtsons verksamhet här i Tyskland på loppmarknader medan delar ur de svenska serviserna är sällsynta och man får vara tålmodig...

Fortuna

För första gången på mycket länge besökte jag i helgen en retromässa. Det hela gick av stapeln i Wiesbaden, där skatter från 1950-, 1960- och 1970-talet fick det att vattnas i munnen på oss besökare. Merparten av det som förevisades var tyskt även om det inte saknades italienska och skandinaviska inslag. Det samlade utbudet förde tankarna till ett designmuseum - med den stora skillnaden att alla skatter var till salu! På något underligt sätt gjorde dock överflödet av formidabel form att en viss prylmättnad infann sig. Bara glädjen att veta att det finns många andra som samlar, förvaltar och brukar dessa föremål räckte - tro det eller ej - långt. Men givetvis kunde jag inte lämna mässhallen helt tomhänt... Det blev ett kompletterande inköp av färgade vattenglas från glashyttan Lauscha i Thüringen samt tre vinglas ur serien ”Fortuna”. Jag har sneglat på dessa tidigare utan att slå till. I mina ögon hör dessa till de allra vackraste glasuppsättningarna från 1950-talet. Kvinnan bakom serien heter Elsa Fischer-Treyden (1901-1995). Hon började sin yrkesbana inom modebranschen, där hon skapade tygmönster för olika ateljéer. Efter studier i industriell formgivning för bl a Wilhelm Wagenfeld började hon år 1952 formge glas, keramik och porslin för Rosenthal och dess dotterbolag Thomas. ”Fortuna” lanserades år 1957 och serien vann snart ett antal utmärkelser, bland annat ”Die gute Industrieform” samma år liksom en guldmedalj vid triennalen i Milano, även detta år 1957. Jag är säker på att Wilhelm Wagenfeld själv gärna hade formgivit dessa glas...

Krokus

Delar ur servisen ”Exquisit” har korsat min väg vid upprepade tillfällen. Hittills har jag kunnat värja mig, men så plötsligt dök det upp assietter, gräddkanna och sockerskål med ett oemotståndligt mönster. I dekoren ”Krokus” har efterlängtade vårtecken förevigats i skirt gult och lila och nu kan den sibiriska kylan komma – vi är rustade!

Kaffeservisen formgavs år 1953 av amerikanen Richard S. Latham (1920-1991) för manufakturen Johann Haviland som sedan 1937 var en del av Rosenthal-koncernen. Latham, som bland annat hade studerat för Mies van der Rohe i Chicago, formgivit Greyhound-bussar samt flygplansinteriörer för General Motors, inledde på tidigt 1950-tal ett flerårigt samarbete med Rosenthal. I nära samarbete med Philip Rosenthal utvecklades ett exklusivt program benämnt ”Studio-Line”. Idén var att internationellt erkända formgivare skulle utveckla produkter exklusivt för detta sortiment; en idé som idag kanske inte verkar särskilt revolutionerande men som år 1952, när linjen presenterades, var en stor nyhet.

Tillägg: ytterligare en amerikansk formgivare måste nämnas i samband med servisen ”Exquisit” – Raymond Loewy. Det var på hans firma Latham arbetade när servisen formgavs och denna är en bland flera andra uppsättningar som skapades för Rosenthal av designers anställda hos Loewy under 1950-talet. Loewy själv är värd ett längre inlägg  - vid tillfälle...