Retur

Som brukligt efter en vistelse i hemtrakterna var väskan full med loppisfynd när jag väl återvände till Tyskland. Först ut är en vacker glasvas som jag inte vet mycket mer om än att den ser ut att höra hemma i 1920- eller kanske 1930-talet. Den är 20 centimeter hög och är lika vacker utan blommor som med!

Axelparti

 

I det förra inlägget påtalades att det ofta finns stora likheter mellan Wilhelm Wagenfelds förkrigs- respektive efterkrigsproduktion. Allt som oftast har glasföremål som ursprungligen formgivits under 1930-talet ”moderniserats” under 1950-talet. Detta gäller även den vasform som ofta kallas ”Herzvase”, först producerad av Vereinigte Lausitzer Glaswerke (VLG) för att sedan serietillverkas av WMF, från 1950 fram till 1971. På bilderna syns skillnaden tydligt: medan den äldre formen har raka axlar och en tydligare hjärtform har 1950-talsvarianten en något mer högrest form och ett sluttande axelparti. Hjärtvasen från VLG producerades i flera färger, här i en gröngul ton, medan WMF nöjde sig med turmalin – den gröngråa färg som Wagenfeld själv alltid föredrog.

 

 

Kalebass

Ännu en vas...Vitrinskåpet skriker nej men vad gör väl det när man snubblar över Wilhelm Braun-Feldwegs stiliga och intensivt blålysande kalebassvas på en loppmarknad? Braun-Feldweg (1908-1998) var en av Tysklands mer framträdande industriformgivare och designteoretiker under efterkrigstiden och vasen ”Kalebasse” är en av de runt femtio modeller han ritade för glashyttan Hirschberg mellan 1954/55 och 1968. Den massiva, tjockväggade vasen existerar i två storlekar: den mindre (se bild) är 32 centimeter hög medan den större är en golvvas på hela 65 centimeter. Den pumpaformade vasen producerades i rubinrött och koboltblått; helt i linje med Braun-Feldwegs glasproduktion som kännetecknades av just kraftiga och klara färgtoner.

 

Hjärtvolym

Min första ”hjärtvas” inhandlade jag för drygt två år sedan (se inlägg fr 16 december 2011). I somras var det så dags för den nästa och nu i helgen slog jag till på ytterligare en. Wilhelm Wagenfelds glasvaser i den gröngrå turmalinfärgen producerades i sex storlekar för WMF mellan 1950 och 1971. För varje vas har jag så att säga ”bytt upp mig” en storlek och söndagens inköp är ca. 22 centimeter högt (de båda andra vaserna på fotot är 8,5 respektive 15,5 cm höga). Ursprunget till den hjärtformade vasen står att finna i 1930-talet och tiden då Wagenfeld var konstnärlig ledare för Vereinigte Lausitzter Glaswerke (VLG). Från och med 1935 (-?) producerades hjärtvaser i klarglas eller i färg. Turmalin - Wagenfelds signaturfärg - kom dock först att användas på, och bli karaktäristiskt för, de WMF-producerade vaserna.

 

Raka rör

De tunna glasrören (ca. 9,5 cm långa) med två små fötter och en blomsterformad öppning är kanske inte just den vasform världen saknat som allra mest. Mycket talar emot dem: de är opraktiska, otvivelaktigt ganska meningslösa men likväl är de även... ganska förtjusande! Rören är tänkta för det festligt dukade bordet under vår- och sommartid och vaserna lämpar sig för blommor i storleksordningen viol eller tusensköna. Till varje kuvert hör en vas - jag köpte ett dussin i originalförpackning - men alternativa användningsområden skulle kunna vara knapphålsvaser och smörknivshållare. Idén och formen kommer från 1920-talet. Mina bordsvaser är sannolikt tillverkade i Thüringen, i glasblåsarstaden Lauscha.

 

Den lilla svarta

Då och då gör jag ett avsteg från de decennier som vanligen står i fokus här på bloggen. Denna gång blev det en utflykt till 1920/30-talet. Kombinationen av silver och svart ger tillsammans elegans och stramhet, långt ifrån det ofta lekfulla och assymetriska 1950-talet, men det är väl inte fy skam det heller? Vasen är 9 cm hög, manufakturen okänd.

Stamgäster

Akut platsbrist i skåpen har gjort att vissa vaser har fått stå framme lite längre än planerat...Men kombinationen av rubinrött och turmalinfärgat glas tål att tittas på mer än en gång och de tre föremålen är numera gärna sedda stamgäster på matbordet - med eller utan blommor i. Den konkava, turmalinfärgade vasen (H: 24, 5 cm, 13 cm diameter) kommer från WMF och formgavs 1949/50 av Wilhelm Wagenfeld. Formen producerades fram till 1971 och enbart i denna gröngråa variant. Till höger om denna modell står en tung rubinröd vas (H: 17 cm, diameter 13 cm) från glashyttan Hirschberg. Vasen har sannolikt formgivits av Wilhelm Braun-Feldweg under 1960-talets första hälft. Jag misstänker att vasen ingår i en serie kallad ”OVO”, men väntar på att beställd och förhoppningsvis vidareförande litteratur skall dyka upp innan jag kan vara helt säker. Av helt okänt ursprung är däremot den röda vasen (H: 16, diamteter 7,5) till vänster i bild, även om jag i det här fallet kan tänka mig att det återigen är Hirschberg som står bakom produktionen.

Formsäker doldis

Den blågröna vasen är elegant konformad och hela 35 centimeter hög. Mynningen är mindre generös (5 cm) och gör att vasen lämpar sig bäst för en, eller högst ett par, snittblommor utan alltför yvigt bladverk. Överblommade allium visade sig passa utmärkt i Wilhelm Braun-Feldwegs (1908-1998) vas, en vas som han formgav för den numera nedlagda manufakturen Kristallglaswerk Hirschberg (Hessen). Året var 1955/56 och die Keilvase tillverkades i flera storlekar och färger. Formgivaren Braun-Feldweg, som verkade parallellt med med både Wagenfeld och Löffelhardt, är en relativt ny bekantskap för mig. Trots en rik produktion som omfattade allt från bestick till dörrhandtag samt teoretiska skrifter om industridesign har han inte riktigt kommit att införlivas i det tyska 1900-talets designkanon på samma sätt som de båda andra herrarna. I antologin ”Form und Industrie. Wilhelm Braun-Feldweg” (1998) antyds att det bland annat var hans blyghet och ”svåra” personlighet som bidragit till att han hamnat lite i skymundan av de andra. Hur det än må vara med den saken – den koniska vasen och en blick i den rikt illustrerade boken räcker för att man skall fastslå att det är hög tid för upprättelse!

Hjärtat mitt

Trogna läsare höjer kanske igenkännande på ögonbrynen vid åsynen av ytterligare ett objekt i turmalinfärgat glas. Och visst, jag kan bara bekräfta era misstankar: ja, det rör sig återigen om en skapelse av Wilhelm Wagenfeld. Den här lilla vasen (8,5 cm hög) är minstingen i en serie som här i landet ofta går under beteckningen ”Herzvasen”. De lätt hjärtformade vaserna finns i sex olika storlekar. Reklamfotot nedan visar tre av storlekarna och visst är de eleganta? Vaserna formgavs för WMF år 1950 och var i produktion till ca 1970. Enligt kataloguppgifter skall de enbart ha producerats i den grå-gröna turmalinfärgen, men på auktionssidor ser man förbryllande nog även hjärtvaser i andra nyanser. Dessa är emellertid äldre och producerade av Vereinigte Lausitzer Glaswerke, där Wagenfeld var konstnärlig ledare fram till 1948. En och annan idé förefaller alltså ha modifierats lätt och sedan återanvänts i andra sammanhang...

2 av 3

Med risk för att bli tjatig handlar även denna veckas första inlägg om - ja, just det -Wagenfeld. Eller närmare bestämt om vaserna i trion (!) ”Terzett”, skapad för WMF år 1958 och i produktion fram till 1968 (samt 1975-77). Tyvärr kan jag inte visa upp ett egenhändigt taget, komplett familjefoto eftersom jag hittills endast kunnat stifta personlig bekantskap med två av vaserna i serien. Den smäckrare av de båda konformade vaserna är nästan 19 centimeter hög medan det något korpulentare syskonet är två centimeter lägre. På reklamfotot nedan ser man även hur vas nummer tre (H: 11,6) ser ut.

En fiffig detalj är att vaserna kan staplas i varandra på ett snyggt sätt: den högsta ställs i den lägre medan den bägarformade vasen vänds uppochner och utgör locket på ”glaspaketet”. Ett praktiskt sätt att hantera vaserna på i presentförpackningen och senare lika praktiskt för förvaringen i vitrinskåpet. Medan jag tålamodigt väntar på att minstingen i serien skall korsa min väg drömmer jag – inte utan visst storhetsvansinne – om samma delar i rubinrött, turmalin, mörkgrönt och klarglas. För även dessa färgställningar skall finnas någonstans där ute...

Mammas fynd

I vår familj förärvs loppisgenen på mödernet. Nästan omedelbart, eller åtminstone ganska snart, efter en lång bilresa från Sverige ner till oss hade modern samlat ny kraft. Äntligen skulle den omtalade fyndladan några byar bort inspekteras. Först överväldigad av utbudet samlade hon sig snabbt och hennes blick föll snart på denna vackra, rökfärgade kristallvas (H: drygt 30 cm) från den sydvästtyska glashyttan Gralglas. Ett utmärkt val! Hyttan var i bruk från 1900-talets början fram till 1980-talet, då ett utdraget konkursförfarande slutligen ledde till att produktionen ställdes in. Mammas vas bör ha tillverkats under 1960/70-talet. Den välkända firman är toppaktuell just i år tack vare en större samlingsutställning som visats i Düsseldorf och som öppnar i München den 1 juli. Skulle någon ha vägarna förbi den bayerska huvudstaden inom en snar framtid kan jag rekommendera ett besök på Pinakothek der Moderne. Det lönar sig säkerligen. Utställningen pågår till den 18 september. Och jag då, blev det några egna fynd? Jovisst, en omärkt men sannolikt svensktillverkad rubinröd bulbvas. Samlingen växer.

Vasform 448

Så var det dags för ännu en, eller egentligen två, Wilhelm Wagenfeld-skapelser. Som vanligt när den store formgivaren kommer på tal är honnörsorden enkelhet – saklighet – tidlöshet. Det må låta tråkigt och fantasilöst, men det är det inte. Blicken kan vila länge på dessa vaser, jag lovar! Den stora vasen (H: 18 cm) inhandlades först till fyndpris och blev snart en favorit på soffbordet. Den mindre (H: 12 cm) råkade jag få syn på i en fantastisk, men även lite skrämmande antikaffär i närheten av Bonn. Tyska designklassiker blandades här med ett stort utbud av medicinskåp och –flaskor, avlagda pälsar, exklusiva resväskor och diverse naturvetenskapliga instrument. Utbudet gav en aning om vad som kan tänkas dölja sig i den före detta huvudstadens stora villor. De tunnväggade vaserna formgavs för WMF år 1950 och togs i produktion samma år för att sedan säljas fram till 1968. Formen existerar i de båda storlekar jag nämnt ovan och endast i en färg: turmalin (blågrönt). Även om många av de glasformer som Wagenfeld skapat för WMF förekommer i ett flertal färger – med eller utan upphovsmannens samtycke – är det just turmalin som utgör originalfärgsättningen.

Ombytta roller

Okristligt tidigt. Fullstuvat bagagutrymme. Termosljummet kaffe. Fummel med växelkassan. Allt detta långt innan klockan 07:00 en lördagsmorgon...Men det är bara att acceptera när man väl har bestämt sig för att prova en ny roll och sälja istället för att köpa. En kritisk granskning av källarutrymmet resulterade i ett par kartonger med föremål som var redo att få nya ägare. Allt som allt blev dagen riktigt lyckad! Givetvis gick det inte att avhålla sig helt från att gå en sväng på den stora innerstadsloppisen. Det lönade sig. Den röda vasen blev min – sannolikt en hälsning från Sverige. Den toppar den blå vasen jag inhandlade i Leipzig för några veckor sedan. Det har blivit mycket svenskt på sista tiden. Pukeberg, Kosta eller Åseda?

Skuggspel

Avstår från långa textsjok denna gång och visar istället bara några av hemmets glasvaser, fotograferade när ljuset var som vackrast i vardagsrummet.

Studiebesök

Helgens jaktmarker utgjordes inte av de gamla välbekanta Rhen-loppisarna. En visit hos en väninna i Tysklands östra delar resulterade i ett studiebesök på den enorma loppmarknaden i Leipzig som äger rum den sista helgen i varje månad. Två gigantiska maskinhallar som tidigare använts för bl a jordbruksmässor under DDR-tiden samt en direkt angränsande stor, stor utomhusloppis. Puhh! Min mer erfarna kompis hade betonat vikten av ett förnuftigt skoval inför vår femtimmarsrunda, vilket jag efteråt var väldigt tacksam för! Det var intressant att jämföra utbudet på denna loppmarknad med det i mina hemtrakter. I Leipzig var föremålen generellt sätt äldre än de man finner på vanliga loppisar i Rhenområdet, det fanns betydligt fler objekt från andra världskriget och förhållandevis lite keramik från 50/60/70-talet. Facit: för mindre än 10 euro inhandlades DDR-presentpapper från 1970-talet, en postorderkatalog från sent 1930-tal med enbart porslin och serviser samt två vaser. Idag visar jag enbart den tyska medan den svenska (!) får komma i ett senare inlägg.

Vasen har en härligt ljusgrön lyster och är tillverkad i craquelé-teknik, där man medvetet skapat den krakelerade ytan genom att snabbt kyla ner den nytillverkade, ännu heta vasen. För att göra vasen vattentät och skapa ett jämt ytskikt har vasen hettats upp ytterligare en gång. Den här vasformen tillskrivs vanligen Richard Lauke som var verksam vid Vereinigte Laustizer Glaswerke, där han under sent 1930-tal formgav ”Felicitas”. Jag äger en större okrakelerad sådan i rökglas (H: 15 cm) och numera även denna mindre variant (H: 11,5 cm).