Färgäkta

...står det stolt på min senast inhandlade bordsduk. Inte nog med detta, såväl adjektivet ”ljusäkta” som ”tvättäkta” återfinns på originaletiketten i papper. Vidare rör det sig om en handtryckt ”konstnärsduk”, i starka men harmoniska färger. Ännu en gång har vi alltså att göra med textil i nyskick som slumrat i linneskåpet, senare kanske på vinden eller i källaren för att, några decennier efter dess tillverkning, slutligen landa på en loppmarknad. För fin för att användas på 1950/60-talet eller en mindre uppskattad gåva? Nu råder emellertid andra tider och efter avslutad fotodokumentation kommer duken att ligga på köksbordet ett bra tag framöver. Förhoppningsvis dröjer det innan första kaffefläcken infinner sig...

Utdaterad

Det är nästan lite sorgligt. Det var i alla fall vad jag tänkte när jag stötte på den här förpackningen märkt ”Bielefelder Leinenweber” på loppis för en tid sedan. Inuti låg en vit hellinneduk, 160 x 160 centimeter, aldrig använd. Två klistermärken som ivrigt intygar att det här rör sig om prima vara och äkta linne sitter fortfarande kvar på väven och sällan har jag sett en duk med så knivskarpa veck. Ett svartvitt foto visar modellens utseende och bredvid finns uppgifter om alla tillgänliga storlekar. Ett stolt pris i DM, noterat med blyerts, skvallrar om det värde duken en gång hade i nyskick. Dagens pris – 1 Euro – kändes plötsligt aningen beklämmande. Den här gången var det inte estetiska anspråk som styrde mitt inköp. Istället handlade jag för att rädda ett föremål undan en närapå garanterad plats bland soporna. Märkligt hur vissa föremål plötsligt blir hopplöst ute medan andra jämngamla objekt förvandlas till klassiker. Nåja, kanske försöker jag mig på en”cross-overdukning” med hellinne och Teema-servis?! Vet bara inte om jag riktigt tror på det själv...

 

Omanglat

De långa sommardagarna inbjuder till frukost, lunch och middag utomhus och det händer att en eller ett par dukar avverkas på en vecka. Då är det både tur och lycka att man har resurser i form av ett knökfullt linneskåp. Jag gläntar på dörren till en diger samling textilier och visar upp några av mina favoriter på tvättlinan – i omanglat skick. Dukarnas bästa vän mangeln, även den ett loppisfynd, står i givakt i källaren och väntar på arbete. Men det får bli en regning dag...

En tysk (överst t vä) och tre svenska...

...och endast tyska

...och favoriten just nu!



Gladare måltid

Helgen tillbringades i ett loppisrus med hela fem rundor på två dagar! Jag är själv imponerad - inlägg följer i veckan. I lugnet före stormen intogs en gemytlig lördagsfrukost på terrassen. Jag gjorde en paus i dukningen för att fotografera och dela med mig av Astrid Sampes vackra, enkla och tidlösa duk ”Gladare måltid”. Ögonblicket visade sig vara väl valt – några sekunder senare hade jag lyckats spilla dyrbart morgonkaffe över hela bordet. Facit: jag vet varför jag inte påbörjar några loppisräder innan klockan 10 en helgmorgon ;-)

”Terassen” på terrassen

Det finfina vädret gör att linneskåpet vittjas på dukar för utomhusbruk. Vad kunde väl passa bättre till eftermiddagskaffet i trädgården än ”Terassen” av Märta Maria Dahlin? Jag blev lite fundersam på hur man stavar ett annat ord för utomhusplats, men enligt SAOL skall det vara två ”r” i ordet ”terrass”. Jag antar att det inte spelar någon roll eftersom retrovärlden inte är som frimärkssamlarnas, där feltryck kan resultera i en astronomisk värdeökning på objektet i fråga...