Annons i branschtidningen Porzellan und Glas (augusti, 1957) |
Vad kan damen med
pillerburken tänkas snegla så tankfullt på? Säkerligen är såskoppen på översta
raden en het kandidat även om konkurrensen är hård. Annonsen visar upp ett
brett spektrum av de ugns- och eldfasta produkter som ingick i firman Schott
& Gen. Mainz sortiment år 1957. Formgivarna bakom denna parad av glasobjekt,
tänkta för den dagliga användningen i köket, är herrarna Wilhelm Wagenfeld och
Heinrich Löffelhardt. Just såsskålen (H: 7,5 cm) tillskrivs Wagenfeld, liksom
tekannan och glasbrickan (översta raden) samt kannan och äggkokaren (mittersta
raden). Med undantag för Sintrax-kannan på översta raden
har Heinrich Löffelhardt skapat de övriga objekten i annonsen.
De föremål som är
Wagenfelds stammar alla från ett tidigare samarbete med firman under
1930-talet. Visserligen önskade Schott att denne tusenkonstnär skulle
vara huvudansvarig också för den nya kollektionen på 1950-talet, men valde att
avstå när Herr Wagenfeld lade sina lönekrav på bordet. Uppdraget gick istället
till Herr Löffelhardt. Däremot fick man tillstånd att nyproducera de äldre, wagenfeldska
formerna.
Eftersom firman
Jeaner Glaswerk Schott & Gen. har en ganska spännande historia tar jag mig
här friheten att göra en kort sammanfattning, baserad på allehanda nät- och
bokuppgifter. Firmans existensgrund var från första början det eld- och
ugnsfasta glaset - kallat ”Jenaer Glas” - som uppfanns under sent 1880-tal av
Otto Schott, just i staden Jena i Thüringen. Det exceptionellt tåliga glaset
användes först för utrustning till kemilaboratorier (reagensglas, termometrar
etc.). Därutöver utgjorde glascylindrar för gasbelysning en exportschlager –
fram tills dess att den elektriska belysningen tog överhanden. Den minskade
omsättningen ledde till ett febrilt sökande efter nya användningsomården för
Jena-glaset och ett sådant blev köket.
År 1923
presenterade Bauhaus-skolan sin syn på hur det moderna köket skulle se ut. I
utställningen syntes de eldfasta produkterna från firman Schott. Efter en tid
inledde Schott och Bauhaus ett samarbete, något som bland annat resulterade just i Wagenfelds objekt och
kaffekokaren Sintrax (1928). Vidare blev konstnären och Bauhauseleven Lásló
Moholy-Nagy ansvarig för den konstnärliga utformningen av reklammaterialet
(broschyrer, affischer, koncept för skyltfönster etc) mellan 1933-37. Efter
andra världskriget delades verket. Fabrikerna i Jena, som nu låg i DDR,
stängdes (för att sedan återuppta sin verksamhet under namnet Jenaer
Glaswerke). Dessförinnan hade fabriksledningen och ett antal glasarbetare med
sitt ”know-how” förts till västra Tyskland av amerikanska trupper. Schott har
sedan dess sitt huvudsäte i Mainz.
...även lämplig som mjölkkanna... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar