Med sikte på...



Annons i branschtidningen Porzellan und Glas (augusti, 1957)



Vad kan damen med pillerburken tänkas snegla så tankfullt på? Säkerligen är såskoppen på översta raden en het kandidat även om konkurrensen är hård. Annonsen visar upp ett brett spektrum av de ugns- och eldfasta produkter som ingick i firman Schott & Gen. Mainz sortiment år 1957. Formgivarna bakom denna parad av glasobjekt, tänkta för den dagliga användningen i köket, är herrarna Wilhelm Wagenfeld och Heinrich Löffelhardt. Just såsskålen (H: 7,5 cm) tillskrivs Wagenfeld, liksom tekannan och glasbrickan (översta raden) samt kannan och äggkokaren (mittersta raden). Med undantag för Sintrax-kannan på översta raden har Heinrich Löffelhardt skapat de övriga objekten i annonsen.

De föremål som är Wagenfelds stammar alla från ett tidigare samarbete med firman under 1930-talet. Visserligen önskade Schott att denne tusenkonstnär skulle vara huvudansvarig också för den nya kollektionen på 1950-talet, men valde att avstå när Herr Wagenfeld lade sina lönekrav på bordet. Uppdraget gick istället till Herr Löffelhardt. Däremot fick man tillstånd att nyproducera de äldre, wagenfeldska formerna.

Eftersom firman Jeaner Glaswerk Schott & Gen. har en ganska spännande historia tar jag mig här friheten att göra en kort sammanfattning, baserad på allehanda nät- och bokuppgifter. Firmans existensgrund var från första början det eld- och ugnsfasta glaset - kallat ”Jenaer Glas” - som uppfanns under sent 1880-tal av Otto Schott, just i staden Jena i Thüringen. Det exceptionellt tåliga glaset användes först för utrustning till kemilaboratorier (reagensglas, termometrar etc.). Därutöver utgjorde glascylindrar för gasbelysning en exportschlager – fram tills dess att den elektriska belysningen tog överhanden. Den minskade omsättningen ledde till ett febrilt sökande efter nya användningsomården för Jena-glaset och ett sådant blev köket.

År 1923 presenterade Bauhaus-skolan sin syn på hur det moderna köket skulle se ut. I utställningen syntes de eldfasta produkterna från firman Schott. Efter en tid inledde Schott och Bauhaus ett samarbete, något som bland annat resulterade just i Wagenfelds objekt och kaffekokaren Sintrax (1928). Vidare blev konstnären och Bauhauseleven Lásló Moholy-Nagy ansvarig för den konstnärliga utformningen av reklammaterialet (broschyrer, affischer, koncept för skyltfönster etc) mellan 1933-37. Efter andra världskriget delades verket. Fabrikerna i Jena, som nu låg i DDR, stängdes (för att sedan återuppta sin verksamhet under namnet Jenaer Glaswerke). Dessförinnan hade fabriksledningen och ett antal glasarbetare med sitt ”know-how” förts till västra Tyskland av amerikanska trupper. Schott har sedan dess sitt huvudsäte i Mainz.

 

...även lämplig som mjölkkanna...