Lånta fjärdrar?

 

Inget nyfyndat askfat, men väl nytt här på bloggen! Anledningen till att presentationen har dröjt var att jag inte visste någonting om objektet ifråga, men detta ändrade sig när jag nyligen kom över en katalog som presenterar en privatsamling av Villeroy & Boch- keramik. I samband med lite planlöst bläddrande fram och tillbaka i den vackra boken föll blicken på ett uppslag där en fågelform som är identisk med mitt askfat är avbildad. Bara glasyren skiljer dem åt. Jag måste medge att den vinröda, glansiga varianten tilltalar mig mer än den bruna som mitt exemplar uppvisar. I katalogen knyts askfatet till Villeroy & Bochs 1920-talsproduktion. Ett litet mysterium återstar dock att lösa: min fågel är inte märkt ”V&B 197” utan har istället en fågelmärkning (!) och initialerna E. Y. Rör det sig möjligen om ohämmad form- och motivstöld? Och vem har i så fall kopierat vem? Fågeln mäter 12,5 centimeter från näbb till de yttersta stjärtfjädrarna.

 

Vändbart

Två-i-ett-tanken står högt i kurs hos mig. Jag brukar vid jämna mellanrum fynda Heinrich Löffelhardts dubbelskålar, men förra helgen blev det istället något oväntat ett vändbart halsband som kan sorteras in under denna kategori av föremål. Ganska tunga ”emaljplättar” i rött-svart och turkosblått, två färger som båda påminner om glasyrerna på tyska golvvaser från 1960-talet, eller hur? Formgivaren är okänd.

Transparent

 

Den här gången porträtteras ett nästan motvilligt inköp. Te tillhör inte undertecknads favoritdrycker – det är drickbart i förkylningstider och då allra helst i form av hett vatten, några skivor färsk ingefära och ett par myntablad. Sedan räcker det för ett helt år framöver. Men nog gnällt, låt oss istället tala om vad det är som gör denna kanna så oemotståndlig!

År 1954 erhöll formgivaren Heinrich Löffelhardt uppdraget att rationalisera och modernisera den del av Schott & Gens glassortiment som var avsett för det privata hushållet. Produktpaletten skulle minskas och för de kvarvarande glasvarorna skulle formspråket göras såväl mer tidsenligt som enhetligt. Många produkter hade skapats av Wilhelm Wagenfeld redan på 1930-talet och nu var det alltså dessa som skulle ses över. Teservisen blev just ett sådant projekt. Wagenfelds kanna från år 1931 var formskön den också med sin rundare kropp och sitt rundare handtag, men Löffelhardts nytolkning fr år 1955 är i mitt tycke strået vassare. Nu kan formen bäst beskrivas som två koner som satts med sina respektive undersidor mot varandra och tryckts till! Handtaget följer "kannkroppens" konturer och ett nytt lock avhjälpte Wagenfeld-variantens problem med att kondensvatten rann ut över kannan när man serverade den heta drycken. Tekopparna i serien är låga och halvrunda hos Wagenfeld medan Löffelhardts utgår från en konform. Fat och assietter har i den senares tappning blivit ”fyrkantigt-runda”, dvs. kvadrater med avrundade hörn. Och rationaliseringen? Wagenfelds tekanna producerades i sju (!) storlekar medan den omgjorda kunde införskaffas i tre olika storlekar (0,5/1,0/1,5 liter). Exemplaret på fotot rymmer 1 liter.

Den mer välkände av de båda herrarna är otvivelaktigt Wilhelm Wagenfeld och föga förvånande är det också just hans version som åter har tagits i produktion. Löffelhardts 1950-talsutförande av tekannan får istället sökas på loppmarknader. Att de få euro som kannan kostade gick till den lokala Katthjälpen var argumentet som slutligen övertygade mig - min aversion mot te till trots...