En blogg om tysk formgivning... på svenska? Javisst! Medan skandinavisk 1950/60/70-tals design sedan länge är i ropet och ägnas stor uppmärksamhet i en rad olika forum, önskar jag med min blogg istället slå ett slag för den ibland lite bortglömda tyska formgivningen under samma decennier. Det finns en helt ny värld att upptäcka bortom alla ”Made in Germany”-stämplade vaser, även om dessa självfallet också har sin plats på sidan. Föremålen på bloggen har inhandlats på ett otal loppisar i mitt nya hemland Tyskland, och här delar jag med mig av alla de former, glasyrer och mönster man kan ha turen att snubbla över. Med andra ord: Willkommen!

An alle deutschsprachigen Blogstöberer! Ein Blog über deutsche Formgebung,… aber auf Schwedisch? Auf dieser Seite möchte eine in Deutschland wohnhafte Schwedin mit einem Faible für Design des 20. Jahrhunderts, nordischen Lesern bewusst machen, dass es nicht nur in Skandinavien faszinierende Formgebung der 1950/60/70er Jahre zu entdecken gibt. Nach ein paar Jahren des Sammelns steht nun fest: Es schlummern mehr Retro-Schätze auf deutschen Flohmärkten als Mancher denken mag! Herzlich willkommen, diese Formenwelten auf meinem Blog (neu) zu entdecken! Leserfragen an e-loppis@t-online.de beantworte ich gerne auch auf Deutsch.

onsdag 9 februari 2011

Ett skepp kommer lastat...

...med peppar och salt! På en båtformad bricka i rostfritt stål tronar ”Max och Moritz”, formgivaren Wilhelm Wagenfelds nästan sönderälskade salt- och pepparströare. Tillverkade för WMF efter skisser från tidigt 1950-tal är ”Form 505.11” sedan 1956 i oavbruten produktion. Med lite tur finner man äldre exemplar för ett par euro på loppis, om inte är det alltså bara att bege sig till nästa varuhus. En smörask och äggkoppar ingår i samma serie. Namnen Max och Moritz är för övrigt hämtade ur en Wilhelm Busch-saga med samma namn från år 1865. Berättelsen handlar om de pojkstreck de busiga barnen Max och Moritz utsätter andra bybor för. Den moraliserande sagan har ett brutalt slut: pojkarnas ofog blir till slut deras död och efter att ha bakats i bagarens ugn, mals resterna ner till fågelmat som sedan strös ut till änderna...Undrar om det var dessa smulor som gav Wagenfeld idén till namnet på sina ströare, mån tro?
Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)